Luciaveckan

Alla som gått i musikklass vet att såhär års är det bråda dagar. Det sjungs på vårdinrättningar, äldreboenden och storföretag. Stämning ska spridas, hjärtan ska värmas, och framför allt ska det skridas fram i luciatåg. Oj, vad skrids runt om i Sverige just nu.

I början av månaden är lucialinnena fortfarande nystrukna, glittret intakt, och ljusmanschetterna med nedplitad text till åttonde versen av Staffansvisa från Nås har ännu inte täckts av stearin. De som lyckas boka 13 december tror nog att de dragit vinstlotten, men får i själva verket ett härjat gäng med hesa stämmor och allmän lucia-fatigue. Inte ens de mest luttrade klarar att tindra med inlevelse ända till Luciadagen.

Det var just en sådan afton vi förberedde oss för säsongens – och faktiskt hela skoltidens – sista luciaframträdande. Vi gick i nian, var väldrillade luciaproffs och hade förtroendet att uppträda utan lärare. Det var sent på kvällen, vi var hungriga och lite flamsiga som övertrötta tonåringar lätt blir. Någon hade tappat bort stämgaffeln, men jag hade rotat fram brorsans gamla blockflöjt som nog skulle kunna ge ton.

Vi hade adressen på en skrynklig lapp. Ekporten öppnades av en till synes uråldrig man med en märklig Gandalf-stav i handen. Total tystnad rådde. Vi tassade in och bytte om. Spänningen steg. Vad var det här för ställe egentligen?

Dubbeldörrarna slogs upp och in skred vi, så värdigt vi kunde, med blicken flackande runt den dunkla salen. Längs båda långsidor satt ett tjugotal frackklädda herrar i höga karmstolar. Här gällde det att skärpa sig. Vi brände av ett par nummer och allt gick bra fram till staffansversen med slutstrofen ”vaka med oss i julenatt”. Den tappre stjärngossen fick hjärnsläpp och läste istället ”baka med oss i julenatt”. Sen var det kört.

Lucias axlar började guppa i ett ljudlöst gapskratt som smittade. Tillbakahållna fniss hördes runt om i kören. En frackherre harklade sig ljudligt och vi försökte samla oss. Men tärnan som skulle ge ton till nästa sång brast ut i skratt. Blockflöjten gav upp några spruckna gälla toner som liksom blev hängande i den tryckta stämningen.

Vi retirerade till Luciasången, skred absolut inte utan snubblade ut, nappade åt oss skor och jackor, fortsatte ut på den snöiga gatan. Vi hade gjort bort oss, förlorat ett lukrativt uppdrag åt framtida nior, och skulle få skäll i skolan dagen därpå. Men just då var den kalla vinterluften mot ansiktet värd allt. Vi sprang till McDonalds och beställde femton Big Mac. Drog glittret ur håret, slängde de nedbrunna ljusen och spillde flottig hamburgersås på lucialinnet. Vad gjorde det? Vi var färdiglussade för gott.

Advertisements
Det här inlägget postades i minnen och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s